Motivationssystem - del 1
feb
16
Skriven av:
den 16 februari 2011 16:13
Hur får man egentligen barn att göra saker, som t.ex. att städa efter sig eller hjälpa till hemma? Den frågan har nog de flesta föräldrar ställt sig. Hos naturfolket på Trobrianderna hjälpte nästan barnen alltid till, men det fanns undantag.
Här kommer första delen av tre om motivationssystem.
Bland annat så fanns det en 5-årig pojke som ofta inte ville hjälpa till. Han lekte hellre med kompisar än att jobba i trädgården. I våra västerländska ögon var han ett drömbarn men på Trobrianderna ansågs han vara lite lat. Effekten blev att han inte alltid fick fisk till mat utan endast rotfrukter och då andra barn kunde få en bit sockerrör så blev han utan. Motivationen var belöning i form av mat eller sockerrör, men just den här pojken tyckte inte det var tillräckliga skäl att göra som alla andra och hjälpa till.
Skulle ett barn bli väldigt olydigt på Kriwina, så gick straffskalan från avsaknad av fin mat till att man fick stryk eller inte fick sova hemma. Det sistnämna skedde aldrig i praktiken men det var det värsta straffet som kunde utdelas. Rädslan att inte få sova hemma = utsparkad ur gemenskapen var tillräckligt för att få vilket barn som helst att förstå att nu var det allvar.
Nog om bestraffning. Även om bestraffning behövs i bland så bör det nog tillhöra undantagen snarare än regeln. De flesta, stora som små, vill göra ett bra jobb och tillhöra en god gemenskap. Belöning är så mycket effektivare än bestraffning, och belöningssytem finns i alla kulturer. Men det finns ett tredje sätt att få barn att göra sina sysslor..
På Trobrianderna var man mycket, mycket konsekventa. Barn visste alltid vad som gällde och det gjorde en stor skillnad. Hemligheten bakom detta ligger i att man alltid, utan undantag, förklarade för barnet helheten. En mamma kunde säga till sin 4-åring: -Hämta en pinne med glöd i elden så att jag kan tända min cigarett för att röka. Barnet utförde genast önskemålet och visste precis vilken pinne han skulle ta.
Har ni någonsin lagt märke till hur ofta barnen i Sverige säger: - Varför? Och hur föräldrarna svarar: - För att jag säger det!
Det gör ont i mig varje gång jag hör det. Barnet förstår uppriktigt inte varför man inte kan äta godis istället för mat, köpa leksaker eller göra en viss sak just nu.
När vi kom hem från våra resor tänkte vi direkt börja praktisera det vi hade lärt oss. Dottern var nu 13 år och inte speciellt intresserad av att plocka upp efter sig. Jag stod med ytterkläderna på mig med sonen i sjalen på magen och observerade stöket innanför ytterdörren. Dottern satt djupt försjunken i datorns blå ljus när jag bad henne städa upp i hallen. Varför det?, frågade hon.
Genast insåg jag mitt misstag och formulerade om frågan i naturfolkets anda: - Skulle du vilja städa upp i hallen så att vi inte behöver skämmas när din kompis kommer hit? Hon kommer nog tycka att vi har ett smutsigt hem när det ligger skor och grus direkt innanför dörren.
Med det sagt gick jag på en 40-minuterspromenad. Jag var spänd men hade inte speciellt stora förhoppningar på att det skulle vara någon skillnad då jag öppnade dörren. I samma ögonblick som jag öppnade dörren insåg jag att vår tid som familj hade genomgått en stor förändring.
Det var rent! Smutsen var borta! Skorna stod i stället och plastpåsen var borta! Jag kunde inte annat än berömma henne med allt jag kunde komma på och hon såg nöjd ut på köpet. Hon hade städat för at hon ville det och hade dessutom gjort ett bra jobb, inte för att jag sade det utan för att hon själv insåg att vi som familj inte skulle behöva skämmas inför våra gäster.
Det har gått fem år sen dess och vi försöker än i dag vara så tydliga vi kan så vi inte behöver höra ordet "varför". Kan vi inte motivera vår förfrågan till våra barn så är det mer en regel än ett undantag att det är en dålig förfrågan.
En annan sak som folket på Trobrianderna praktiserade var att föregå med gott exempel. Barnen var med de vuxna hela dagarna och såg vad som gjordes. Inte för att barnen hjälpte till speciellt mycket i de vardagliga sysslorna men rutinen fanns där. Alla vuxna gjorde sina daliga åtagande och till sist fanns rutinen där för nästa generation som ett naturligt led. Givetvis fanns det då inga TV-spel eller filmer som lockade utan alternativet var många gånger att annars inte göra något alls.
Detta är svårare att åstadkomma för oss här i västvärlden, men hemma har vi infört nya rutiner. Vi har historieberättandet innan läggdags som signalerar sömn, middagen som är obligatorisk utan leksaker där alla sitter kvar tills alla är klara, godiset på lördagar med undantag då någon har fest och bjuder, gemensam tandborstning, gemensam badning, undanplockning i köket, respekten för mor- och farföräldrar och vänner. Ja, listan kan göras lång men det viktiga är att man som vuxen signalerar att såhär gör vi och det sker utan undantag.
Gör våra barn fel, förklarar vi varför och att i vår familj gör vi inte så här. Men reglen är att det gäller oss alla. Om vi vill lära våra barn att inte svära, får vi allt vakta våra egna tungor. Tycker vi det är trevligt att krama om våra vänner gör vi detta inför barnen så att de känner att detta är ett önskvärt uppförande. "Glömmer" vårt barn att tacka för presenten, tackar vi högt och ljudligt för att signalera att så här gör vi i vår familj.
Motivationstips: Förklara varför och uppför dig så som du vill dina barn ska göra.