Samla in dina barn
feb
11
Skriven av:
den 11 februari 2011 10:11
Tänk dig att vi lever tillsammans i en stam hos en befolkning någonstans i urskogen. Vår överlevnad, vår mat och vår värme är beroende av att vi har eld. Vedsamlande är något vi måste göra varje dag, alla dagar på året.
Varje gång vi ser en pinne eller ett vedträ, plockar vi upp det och lägger det i vår eviga insamling till vår livlina. Skulle vi vänta med att leta ved tills vi behövde det, skulle det förmodligen vara för sent eller det skulle bli ett alldeles för stort arbete att få upp ett lager igen.
Ändra nu blicken till att se ditt barn som vedpinnen. Varje gång vi ser barnet bör vi "samla upp" det. Barnet behöver bli igenkänt genom kärlek spontant utan speciella sammanhang. Man möter barnets blick, ler, hälsar, nickar, säger "låt oss göra detta", håller om och bara finns till. Du erbjuder din kärlek, ger en varm kram och låter din kärlek flöda in till ditt barn genom dina leende ögon.
När ditt barn växer och blir äldre fortsätter du gå ut och leta ved även om de tenderar att vara ur sikte allt längre stunder. Gör det till en vana. Kommer inte de till dig så får du komma till dem. Denna lilla korta uppmärksamhet av kärlek gör en stor skillnad för människan.
Har du aldrig studerat en myrstack? Kryllande myror verkar springa planlöst omkring men de ser alltid ut att hälsa på varandra om de korsar varandras vägar och möts - varenda gång.
En annan jämförelse är bina. Ett par bin är stationerade som vakter på flustret, men de ser inte ut att bara vakta utan hälsar varje inkommande bi med kroppskontakt. Ju mer de hälsar och känner igen varandra desto hälsosammare samhälle utvecklar de. Detta sätt att "samla in" kan bidra starkt till att känna sig uppskattad, älskad och behövd.
Oftast har vi lättare för att göra denna "insamling" när barnet är litet och vi bör anstränga oss att fortsätta med det! Det är kanske vår besatthet av barncentrering som får oss att släppa våra barn för tidigt? Eller vår egen upptagenhet med att nu kan vi ägna oss mera åt vårt arbete, vårt vuxenliv eller våra hobbies när barnet blir mer oberoende? Resultatet blir kanske irriterade, arga, uppnosiga tonåringar som bara känner att föräldern har släppt taget rent för tidigt?
Att "samla in" sina barn, sin partner, sin familj, sina vänner vid varje tillfälle skulle nog bidra till en mycket mer kärleksfull värld. Ett litet leende, en liten nick, en liten ögonkontakt ....