Försvunna självbevarelsemekanismer?
sep
6
Skriven av:
den 6 september 2010 14:28
På Kiriwina tog de vuxna inte bort farliga saker eller flyttade barnet från farliga ställen. Exempelvis lämnades den lilla 10-månaders flickan Kunzie ofta mer eller mindre ensam på en "veranda" 1 meter upp från marken. Det fanns inga som helst stängsel eller avgränsning från att hindra henne från att trilla ner. Peter frågade om det inte hände att barnen trillade ner och deras svar var att: Nej, det händer inte. Peter frågade ytterligare en gång: Har det aldrig hänt att ett barn trillat ner alltså? Jo, en gång, var deras svar.
Vassa knivar togs heller inte bort. Kunzie satt ofta med en stor vass kniv och fäktade på småbarnsvis och konstigt nog skadade hon aldrig sig själv. Det var heller ingen som aktivt tog den ifrån henne. Om de skulle ta den var det för att de själva skulle använda kniven.
Jean Liedloff beskriver ungefär samma förfarande i sitt Kontinuum-begrepp där hon berättar om sin vistelse hos yequanaindianerna. Mammorna där låter sina barn leka med vassa knivar nära elden och de får hålla till nära vatten utan någon vidare uppsikt. Yequanamammorna litar på barnets enorma begåvning för att ta vara på sig själva och ägnar det oftast inte ens en tanke.
Jag har även läst flera andra författare som menar att människans inbyggda självbevarelsedrifter hindrar barnet från att krypa utför stup, krypa ner i vatten och nära elden. De anser att ju mindre modern påtar sig ansvar för sitt barns säkerhet, desto snabbare och grundligare blir det självständigt.
Är vi då överbeskyddade i vår västvärld att vi medverkar till att underminera dessa naturliga bedrifter?
Jag måste tillstå att jag skulle ha mycket svårt att inta en avslappad hållning om mitt lilla barn skulle sitta och leka med den vassa kökskniven. "Mamma-instinkten" skulle göra att jag snabbt skulle avlägsna kniven från hans små utforskande händer. Likaså gäller eld eller vatten.
När vi var i Thailand när Leo var 4-10 månader gammal, var jag mycket försiktig så han inte skulle krypa rakt ner i poolen. Men jag funderar fortfarande på hur han skulle ha gjort om jag gav honom "fria händer"? Skulle han ha trillat ner i poolen eller skurit av sig fingret?
Jag var tyvärr för feg för att låta mitt barn bli försökskaninen på just dessa extrema sakerna. Dock har min man fått mig att inta en lite mer passiv hållning när det gäller övriga "farliga" saker. Leo har fått klättra/krypa/gå dit han klarar. Om han slagit sig fick han i så fall lära sig av sina prövningar.
Trappor, sängar, fotpallen och andra höjder har han fått utforska och slå sig efter sin egen förmåga. Jag ger dock en liten varning om jag ser att det bär åt pipan, men han får lära sig själv. Vi såg snabbt en ganska stor skillnad på kroppslig medvetenhet om man jämförde med jämnåriga. Hans inbyggda självbevarelsemekanismer har väckts till liv helt klart!
De argument vi som föräldrar får är att det minsann är farligare i vår värld än i en djungel. Är det det egentligen? Det som mest skiljer är asfalt-väg-trafik som jag inte tycker kan ses som ett naturligt mönster på vart man ska befinna sig och inte befinna sig. Men annars då? Eld, vatten, stup, farliga djur, farliga växter, pinnar och kojor som inte är barnsäkra. Skulle det verkligen vara mer barnvänligt att växa upp i en djungel än i vår västvärld?
Jag tror vi måste släppa lite på vår överbeskyddarinstinkt. För mig är det svårt och jag kan tänka mig hur svårt det är för den oupplysta. Men vi tjänar inget på att hjälpa våra barn upp på höga höjder - de kommer falla ner eftersom de inte själv fått ta sig upp. Vi måste öva oss på att låta barnen få upptäcka världen själva. Vi ska helst inte låstas om att vi har koll på dem, än mindre stå bakom och mildra fallet eller komma med goda råd. Det vi kan göra är att gå upp först och visa hur man ska göra.
Människan lär genom efterapning och alla vet ju att barn gör som man gör och inte som man säger. Ju mer vi "igorerar" våra barn desto självständiga blir dem. Dock är det viktigt att vi alltid finns där när de behöver oss. Genom att veta att vi finns där i periferin som livlinor, utvecklar barnet en enorm självkännedom och en positiv självbild. Vi behöver inte berömma och ge positiv feedback på något som är naturligt. Belöningen som barnet själv känner över att klarat något som tidigare varit oöverstiget är det som ger bäst självkänsla i slutändan. Barnet lär sig få bekräftelse från sina egna erövringar/färdigheter och kommer således inte vara beroende av andra för att känna sig bra och tillfreds med sig själva.