Sova tillsammans
aug
29
Skriven av:
den 29 augusti 2010 20:56
Vi har i alla tider samsovit med våra barn.
Barnet har behövt ligga nära en vuxen för skydd mot djur och kyla. Dessutom har det oftast bara funnits ett rum eller ett sovställe och det naturliga har då varit att ha sina barn nära sig när man sover. I vår västvärld är sömn ett laddat ämne och aldrig har vi väl haft så mycket bekymmer och problem angående sömnen - både när det gäller oss själva och våra barn.
Jag tror vår moderna sömnkultur, där alla ska sova i egen säng i eget rum, har gjort att vi glömt våra naturliga instinkter om sömn och samsovning. Från vår egen barndom har vi fått "vanan" att sova ensamma i egen säng, i ett tyst mörkt rum utan något som stör oss och utan kroppskontakt. Som vuxen har allt fler svårt att få en god sömn, vare sig det gäller tystheten, mörkret eller en partner som låter och rör sig.
Våra föräldrar har upplevt samma och därtill deras föräldrar igen. Detta sovmönster är det som är det man ska eftersträva, hur jobbig vägen än är dit. Därtill matas vi i tidningar, böcker och TV att det ska vara på ett visst sätt och barn behöver x antal ostörd sömn för att må bra. Lägger vi inte barnen i egna sängar får vi vara beredda på att sova tillsammans med våra tonåringar.
Allt detta har bidragit till samsovning som något jobbigt och/eller onaturligt. Jag själv föll i fällan med mitt första barn. Hon fick ligga i egen säng i eget rum och själv sprang jag fram och tillbaka med en extrem sömnbrist som resultat.
Många föräldrar har numera fått upp ögonen för hur det bör vara och väljer att lägga barnen hos sig från första början. Men eftersom vi tappat det naturliga förhållningssättet upplever allt fler negativitet i samband med sömn och vaknande.
Hur många försöker inte styra dagssömnen för att den ska passa in i nattsömnen? Därtill kommer stressen av att vi måste vara pigga och utvilade för att orka med vår stressiga vardag med alla krav. Någon plats för en eftermiddagsvila finns ofta inte i vuxenvärlden. Många blir således otroligt störda och befinner sig i tron att alla andra barn sover hela nätter igenom.
Här matas vi även med skrämselpropaganda över att man som vuxen skulle ligga ihjäl sitt barn eller att risken för plötslig spädbarnsdöd skulle öka vid samsovning.
Ur ett evolutionärt perspektiv skulle människorasen knappast ha överlevt om vi lagt vår avkomma ensamt utan värme och trygghet långt bort från vår egen härd. Hur kan vi då bara gå på "sanningar" som media pumpar oss fulla med? Studier har gjorts på 186 icke industriella kulturer och där fann man att samsovningsfrekvensen var 100% hos barn före ett års ålder. De sov oftast med mamman men det kunde förekomma samsovning med andra familjemedlemmar eller syskon.
På Kiriwina sov samtliga barn tillsammans med någon eller några andra barn/vuxna. De verkade heller inte störas av ljud och skulle de vakna till var detta inte något negativt utan de konstaterade vad som hade väckt dem och somnade sedan fridfullt om igen. Det var ingen svårighet att somna mitt i en by, full av sjungande eller högt pratande människor.
Mår barnet bra av att samsova då? Ja, om föräldern mår bra d vs har en lugn och fridfull attityd till samsovningen. Med en gång det blir ett problem för föräldern med mycket uppvaknande, vare sig det gäller amningsperioder eller vanligt sängbök, tror jag inte det blir en positiv upplevelse att samsova för ingen av parterna. Eftersom vi inte har ett naturligt sömnarv, kan det bli mer negativt än positivt med samsovning och därför bör man anpassa efter hur det fungerar för varje enskild familj.
Med barn nr 2 var det otroligt skönt att samsova. Under nattamningen fick sonen bröstet utan att jag behövde stiga upp och endast en halvvaken hjärna behövde hjälpa honom att stilla sitt behov. Ofta somnade jag om innan han ätit klart. Även nu vid fem års ålder sover han bredvid oss, men i egen säng. När han vaknar på natten sträcker jag ut en arm eller pratar lugnande till honom. Både han och vi somnar om snabbt utan någon egentlig vakenhet.
Om vi kunde ta oss förbi våra inre murar angående samsovning skulle vi många gånger få en bättre sömn och ett tryggare inre genom samsovning. Ofta är tanken på att partnern/maken inte skulle sova i samma säng som man själv helt främmande. De flesta av oss skulle själva inte drömma om att frivilligt sova ensamma i egna rum utan partnern, hur kan vi då tycka att våra barn ska göra det?
Jag själv somnar inte på riktigt förrän jag vet att min man ligger bredvid mig. När han kommer hem sent, ligger jag och halvslumrar ända tills han kryper ner bredvid mig. Först då somnar jag på riktigt.
Närheten man förlorar på vardagen kan man ta igen till stor del vid samsovning. Jag tror det gäller människor i alla åldrar. Närheten och sömnljuden ger en trygghet och man laddar sin anknytning till varandra. Det kommer en tid i alla människors liv där banden måste klippas. De flesta tonåringar skulle inte drömma om att sova tillsammans med sina föräldrar. Men om de mot förmodan skulle göra det, hade det då varit så himla fel?