Barncentrerad vardag
aug
23
Skriven av:
den 23 augusti 2010 21:13
Barn som behandlas på ett icke barncentrerat sätt visar ofta upp ett lugnt och uppmärksamt sätt som många kan förvånas över.
Många tror att det är barnets natur som skapat dem sådana och lägger ofta inte en tanke på att det kanske är sättet de blivit behandlade som formar dem till de självständiga individer de redan vid låg ålder har lyckats bli. Men vi kan bara kasta en blick på de miljoner föräldrar som bor i tredje världen som helt enkelt inte har reflekterat över att de uppfostrar icke barncentrerat.
Dagens sysslor utförs utan någon större tanke eller uppmärksamhet på barnet. Som bekant gör barn som du gör och inte som du säger - barnet vill lära sig genom att titta på och lyssna till andra individer.
Det skulle vara till omätligt stor hjälp om vi kunde betrakta småbarnsvård som en icke aktivitet. Vi borde lära oss att se på det som sysslolöshet. Arbete, uppköp, matlagning, städning, promenader och samtal med vänner är saker man gör, tar sig tid till, tänker på som aktiviteter.
Spädbarnet (tillsammans med andra barn) tas helt enkelt med som en självklar sak. Vi vuxna måste lära oss lita på att barnet kan ta hand om sig själv och koncentrera oss mera på vårt eget liv. Om vi lärde oss detta skulle förmodligen känslan av att behöva "egen tid" minska avsevärt för att kanske inte ens kännas som något som fattas oss.
Dagens föräldrar känner sig ofta totalt slutkörda efter att ha gett all sin energi för att stimulera sitt barn. På sjalbarn läste jag flera inlägg från utkörda föräldrar som längtar till dagsi börjar igen. Ur ett evolutionärt synsätt skulle detta knappast gynnat människan som art då energin måste koncentreras till matinsamlande och överlevnad istället för underhålla/stimulera sin avkomma. Tomas Ljungberg menar i sin bok Människan, kulturen och evolutionen att vår barncentrerade vardag går stick i stäv med barnets predisponella behov - de behov som barnet har sedan födseln. När ett barn föds vet det inget om den kultur det fötts till, utan förväntar sig att bli behandlat så som naturen och evolutionen skapt oss till behandla barn.
Hos naturlevande folk (jägar/samlarfolk) befinner sig spädbarn i ständig kroppskontakt med mamman eller annan person, och de ammas oftare och under längre tid än i vår kultur. Motsvarande gäller också för övriga primater. Det finns ingen annan art som centrerar sin avkomma och bygger upp sin egen tillvaro utifrån avkomman. Barnet bör bäras och/eller vara nära för att från mammans trygga närvaro betrakta livet till det känner sig moget för att själv deltaga.
Ingen människa mår bra av att jämt vara i centrum och känslan av att allt kretsar runt den. Små barn försöker ofta signalera att centreringen är fel genom att skrika eller vifta med händerna. Barnet försöker med hela sin förmåga att få föräldern att återuppta sitt eget liv och inte ställa barnet i centrum. Barnet är alltså skapt för att titta, lyssna och lära sig.
När min egen son var mindre uppträdde han självständig och blev ett "icke centrerat objekt" på våra familjemiddagar och i större sällskap. Jag såg hur han trivdes med att lalla runt och studera de olika familjemedlemmarnas "sysslor" för ibland interagera lite försiktigt här och där. Ju fler människor desto bättre verkade han tycka.
När jag ensam sitter med honom någon kväll kan jag tydligt märka frustrationen över att det inte finns något att studera och lära sig av. Om jag har aktiva sysslor som att tvätta, städa eller göra andra saker går det hyfsat bra, men skulle jag försöka sitta ner och läsa/sitta vid datorn/dricka en kopp te, är han genast där och signalerar att jag är för inaktiv. Eftersom bara han och jag är närvarande kräver han en aktiv handling av mig.
Den "moderna" synen på att barn är något vi vuxna ska uppfostra och skapa är något som jag numera förkastar. Förutsättningen att det finns en medfödd socialitet står i direkt strid med den ganska allmänna civiliserade uppfattningen att ett barns impulser måste tyglas för att det skall kunna smälta in i samhället. Genom att leva mitt liv och visa mitt barn vad jag anser är rätt sätt, hoppas jag på att dess egen förmåga att forma sin egen person. Denna formgivning kan inte genomföras om jag centrerar mitt barn och bygger upp mitt eget liv utifrån centreringen. Ett barns nyfikenhet och önskan att själv göra saker och ting bestämmer vad det kan lära utan att offra någon del av sin fullständiga utveckling.
Liedlofs beskrivning från sin tid hos yequanaindianerna visar på att även de låter sina barn växa upp i en totalt icke barncentrerad vardag. Kärnan i yequanas inställning till andra människor är att det finns en inbyggd egenskap hos den mänskliga naturen som ger henne förmågan att inpassa sig i samhället och gemenskaphetskänslan. Vad barnet gör accepteras som en medfött "riktig" varelses handlande. Begreppet "ett styggt barn" existerar inte, och omvänt skiljer man inte ut "snälla barn". Det förutsätts att barnets motiv är sociala, inte antisociala. Barnets persona respekteras som något gott i alla avseenden.
Initiativ utifrån eller oombedd vägledning är inte till någon reell nytta för det. Det kan inte göra fler framsteg än dess egna motivationer omfattar och måste således få tid på sig att studera och lära in det sätt som gruppen, dvs. familjen, följer.