Syskonbråk
aug
17
Skriven av:
den 17 augusti 2010 16:03
När min man besökte Kiriwina, ställde han många frågor om allt och alla. Svaren på frågorna var så enkla och självklara att man skakar på huvudet när man hör dem och undar varför man själv inte kan se det på det självklara sätt som de ser det på. Ser man sig själv ur deras ögon, framstår man nog som en idiot.
En morgon var det två bröder som stod och kastade sten på varandra. Det hela såg rätt farligt ut. Peter frågade om det inte hände att de vuxna behövde gå emellan. Deras svar blev att de är ju bröder. Ja, bröder slåss. Visst, självklart. Dum man är som frågar...
Men om det blir farligt då? undrade han. Om den äldre ger den yngre stryk?
Deras svar blev: "ja, då får ju den lille på truten!" (Haha, ja, precis. De måste ju tro att man är helknäpp som inte fattar det.)
Men griper inte de vuxna in och förklarar att man inte ska slå sin lillebror?
"Varför det? Får den lille på truten lär han sig ju att han inte ska bråka med de som är större"
- Slut på diskussionen.
Tjahopp så enkelt egentligen. Men vi i väst klarar inte alltid detta. Ibland får barnen slåss, ibland går vi in och handgripligen drar isär dem, ibland förklarar vi pedagogiskt att större tar hand om yngre och inte slår dem, ibland skriker vi bara att den store bör förså saker vi aldrig förklarat på ett sätt så att han kan förstå. Inte konstigt vi har så mycket bråk bland våra barn. De har ju inte en chans att veta hur de ska förhålla sig när vi vuxna är så okonsekventa själva.
De vuxna på Kiriwina kanske inte alltid hade ett bra sätt, men de hade den största styrkan av alla. En enad front mot alla barn! Mina som dina.
I väst tar syskonen sällan hand om varandra. Det gör de där nere. Alltid! Även om de slår varandra på truten.
I väst frågar vi ofta de äldre barnen om de kan vara så snälla att göra saker. Där frågar de inte. De förutsätter att stora som små drar sitt strå till stacken. Så är det och det är ingen som klagar.
Skulle någon vilja ligga och lata sig/ leka eller göra något annat får de lov till det. Men då blir det kanske ingen fisk. Detta talar de om när barnet inte vill/gör som det blir tillsagd. Hepp. Valet är ditt.
Det finns inget härligare att se barn ta hand om andra barn tycker jag. Själv kan jag ha svårt att inte lägga mig i när det äldre barnet tar det yngre lite väl hårdhänt ibland. Men jag biter mig i tungan och tittar bort istället. Vi måste tro på barnens förmåga och många gånger blir det en lärdom för det lilla barnet i hur det behandlas av det större.
För att återkomma till Jean Liedelofs Kontinuum Begreppet, lär man barnet att det är en bräcklig och ömtålig varelse genom att vara för mjukhänt mot det, vilket knappast gynnar individen. Yequana-indianerna var knappast milda mot sina spädbarn då de doppade det i strömmt vatten. Men barnen blev modiga och otroligt duktiga simmare vid tidig ålder. De kunde allt om vatten och stömmar.
Sedan urminnes tider har äldre syskon och andra barn varit en naturlig uppfostrare av de mindre. Genom att försöka styra den naturliga rangordningen i gruppen förstör man mer genom att ingripa med "sitt pedagogiska dravel", vårt samhälle förespråkar inte våld, men det är kanske fel att begränsa barnens sätt att naturligt statuera gruppens hierarki genom att i vissa fall ta till våld? Vi kanske ska tillåta ett visst våld i barngruppen och låta våra barn göra upp utan inblandning från oss?
Ett annat exempel hade jag med min dotter då hon gick i femman. En kille i klassen retade henne hela tiden och hon kom hem och grät att hon hade sagt till honom, hon hade pratat både med pojken och med fröken, men pojken fortsatte. Utan min vetskap talade min man med henne och de hittade en svag punkt hos pojken - stora öron. Varje gång pojken retade henne påpekade hon något tillbaka om hans öron. Det tog en vecka. Sedan drog pojken henne åt sidan och frågade om hon kunde sluta reta honom för hans öron. Ja, om du slutar reta mig svarade hon då. Sedan dess var de nästan goda vänner.
Inte mitt sätt att lösa konflikten men jag är glad att det blev en postitiv lösning för båda parter. Att alltid vända andra kinden till är något som jag numera motsätter mig.
Ytterligare exempel är min systerson som är en rätt våldsamm kille men fyra år yngre än min dotter. Han brottade ner henne, klippte till henne och drog i håret. Min dotter var uppfostrad med att inte slå tillbaka. Hon kom till oss vuxna gråtandes och vi sprang genast fram till min systerson och skällde på honom.
En dag sa min man till dottern att hon skulle slå tillbaka nästa gång. Han peppade henne och sa att hon var större så det skulle inte vara några problem. Veckorna gick och en gång hörde vi skrik och rop. Systersonen hade hoppat upp bakom på ryggen på min dotter och tagit stryptag. Min dotter vände sig om och gav honom en rak höger i ansiktet. Systersonen blev helt paff och vansinnig. De slogs och gjorde upp. Det hela slutade med två storgråtande barn men sedan den dagen slåss de aldrig mera.
Min dotter har sagt att hon väser ibland att om han inte passar sig slår hon honom på truten. För mig har det varit svårt att acceptera detta sättet för barnen att inbördes lösa konflikter. Men det verkar ge ett enormt bra resultat och efter att ha besökt Kiriwina känner man att detta verkligen ett effektivt sätt. Det var sällan man såg barnen bråka och det hände aldrig att någon kom och beklagade sig till de vuxna att någon hade varit dum. De vuxna på Kiriwina gick typ aldrig in när syskon eller barn bråkade.
Som Peter fick till svar: De är ju bröder!